onednovellstorys

Jag tänkte tillbaka igen på första gången jag hade sett honom, igen. Jag kunde inte varit mer än 4 inte han heller, jag minns att han ville låna min rosa spade, men jag hade velat ha den att leka med den för mig själv. Sedan dess hade vi hållit ihop. På dagis var det vi två, det var vi som lekte och ingen annan fick störa vår lilla världs som vi hade byggt upp. Det var vi två när vi började i skolan, det var vi som gick hem med våra små väskor från filmer, min var en prinsessa och hans monsters inc. Det var vi som satt och försökte klura ut läxorna tillsammans medans min mamma gjorde saft.

Sen kom utseendet lite in, han var ju otroligt söt enligt alla, jag var en liten tjock glasögonorm. Han hade inte brytt sig först men sedan blev vi äldre och han hade börjats bry sig. Han ville inte umgås så mycket längre fast han smsade varje dag. Sen blev det aldrig.

Helt plötsligt spelade det ingen roll längre att jag var den som alltid hade funnits där för honom. Att det var jag som tröstat honom från hans först beak-up när vi var 7, att det var jag som hade varit med honom första gången han pircade örat eller att det var jag som hållit hans hand genom hans första tatuering. Sedan hade allt bara slutat när vi var 15, vi hade bara slutat.

Det hade hänt mycket på två år. Speciellt med honom. Jag och mamma satt och kollade på reprisen av X-factor igen. Hon ville alltid kolla igenom den, eftersom hon kände sig så stolt över att ha varit en del av hans liv sen han var bebis, hon sa ibland att det var som att se en liten son ibland, fast då himlade jag bara med ögonen åt henne. Hon var mer fangirl än mig.

-  Mamma måste vi titta på detta igen, vi kan alla låtar, vi kan var de har på sig, vi vet till och med vad de säger mellan låtarna.

- Men Amy är du inte stolt över honom, kolla så snygg han är i den tröjan, hmm, tänk att du har lekt med honom sedan du var liten, att ni var bästa kompisar sa hon till mig utan att släppa skärmen med blicken. Jag suckade.

- Jaja jag går upp på mitt rum sa jag bara och tog popcorn skålen och gick snabbt upp till mitt rum.

När jag kom upp på rummet satte jag på radion direkt så mamma inte skulle komma och störa. Så klart skulle deras låt komma. Jag satte upp håret i en slarvig toft och började sjunga med samtidigt som jag stog framför spegeln. * everyone else in the room can see it, everyone else but you, baby you light up my world like nobody else*

Jag tittade i spegeln igen. Ja mycket kunde hända på två år. Jag såg inte ens ut som jag gjorde för två år sedan. Sen han såg mig var jag överviktig, med stora knubbiga kinder och fula röda glasögon. Jag hade tränat konstant i lite mer än ett och ett halvt år. Springa minst 6 km varje dag och att gå på gymmet minst två gånger i veckan. Och de hade lönat sig, hur jobbigt jag än tyckte de var så stog jag här nu med en smal muskellös kropp, fast jag åt fortfarande lite onytigheter för att inte förlora min bröst och rumpa. Och glasögonen hade jag dumpat för linser. Jag hade inte längre kort svart hår utan de hade växt till sig, så det var till brösten och det verkade nästan som den hade blivit mörkade som kolsvart nu och de gav en lyster till mina otroligt gröna ögon. Men ibland kändes som det var den gamla Amy som stog där och tittade sig i spegeln, den osäkra tjejen som inte hade vågat stå upp för sig själv, som hade låtit alla andra trycka ner henne. Men jag slog bort tanken, jag var inte samma person som för två år sedan. Då hade jag nog sagt ifrån till så mycket.

Jag vände mig om och satte mig framför datan och gick in på twitter, inget speciellt hade hänt. Jag hade inte så värst många följare, så jag skummade igenom lite, skrev några tweets och gick in på 9gag innan jag bestämde mig för att det var dags att gå och lägga sig. Jag kröp ner i sängen och släckte lampan. Jag saknade honom jag saknade min bästa vän och de som ingen någonsin fått vetat hur otroligt kär jag var i honom.