onednovellstorys

-          I, I don’t know sa jag till slut. Tårarna i hans ögon försvann och förvandlades till ren ilska, han tog upp en ny kruka den största, jag såg vad han tänkte göra så jag backade.

-          You slut skrek han och kastade den mot mig, fast jag hade backat så kastade han längre och hårade än jag trodde. Krukan träffade mig i huvudet och allt blev svart.

Innan jag vaknade drömde jag om en lång dröm, om Harry om innan det blivit som det blivit och jag insåg en sak, en sak som jag inte skulle komma ihåg när jag vakna, med det fanns där i mitt undermedvetna. Jag behövde bara en påminnelse som skulle påminna mig om det. Men det skulle ta ett litet tag innan det kom.

Jag vakande några timmar senare när det var kol svart ute. En sjuksköterska stog brevid mig och fixade med mitt drop. Jag stönade eftersom en genomskridande smärta steg igenom min kropp.

-          Oh honey, you are a wake, let me get the doctor. Hon log mot mig innan hon gick ut ur rummet.  Jag låg i den obekväma sängen i några minuter innan en lång man kom in i rummet.

-          Hello Felicia, I’m doctor Admen, how are you feeling?

-          Like I’m going to die, it hurts so badly. What happened to me?

-           Well you got hit in the head bad and then when you felt you got a sharp piece of pottery in your inner thighs that hurt a little nerve, but there is no real harm but I want you in a few days so I know that there was no major damage.

-          Okey, is it really bad?

-          No I don’t think so, but I just want to check. Sa han och log mot mig.

-          Okey, thanks.

-          Now get some sleep, you look like you are going to die. Jag nickade och innan jag viste ordet av det, sov jag igen.

Några dagar senare fick jag lämna sjukhuset, Robin hämtade mig, mamma hade velat åka hem men jag hade tvingat henne att stanna efter några timmar av övertalning gick hon med på att stanna.  Om jag pratade med henne varje dag. Vilket jag inte hade något emot.

Robin hämtade mig vid tolv tiden och jag väntade utanför på mina kryckor, eftersom mitt ben gjorde otroligt ont på grund av den skadade nerven, fast den skulle läckt klart och vara bra igen om 4 veckor.  Robin och Rebecka bara när det såg mig.

-          It’s not funny.

-          You look really cute sa Rebecka med ett filn.

-          Yeah I look so hot, everybody is going to jump me.

-          Come on sugarpie, do you want some real food or do you want me to go inside and get some more hospital food.

-          REAL FOOD skrek jag.  De båda skrattade åt mig och hjälpte mig sen in I bilen och jag tvingade Robin att köra i superfart mot Mac Donalds.

Fyra veckor senare var jag tillbaka på sjukhuset för att ta en sista titt på benet. Jag hade doctor  Admen igen, han tittade kände och gjord en rönken. Innan han gav mig ett slutligt besked. Vilket tog tid, och jag fick vänta i ett vit rum som gjorde mig paraonid.

-          Hey again Felicia, I have check the scans and you same fine, dose it still hurts.

-          No it stop hurting like a week ago.

-          That is really good sa han och log mot mig. Samtidigt knackade det på dörren och en lång blond kvinna kom in.

-          Hey George, we had lunch planes.

-          Yeah I just got done here. Felicia this is my lovely wife, Jennifer, she is the UKs best midewife.

-          Hey sa jag.

-          Why don’t you wait here Jenni, I’m just going to get Felicias papers.

-          Yeah sure baby.

Dokot Admens gick ut och det var bara jag och Jennifer kvar, jag var osäker på om jag skulle fråga men till slut tog jag mod till mig.

-          Doctor Jennifer, can you help me with some thing.

-          With what? Jag tittade ner I golvet jag vågade inte saga det högt, men hon förstog.

-          Come to my room in an hour and we will get this under control. Jag nickade.

Någon timme senare kom jag ut  ur sjukhuset, och jag viste två saker, en jag var tvungen att göra och en jag precis hade fattat.  Jag tog upp min mobil och letade upp numret och innan jag ringde upp det var jag tvungen att ta några djupa andetag. Tillslut vågade jag klicka på ringa knappen och efter några signaler.

-          Hi it’s me, Felicia, I need to talk you, it’s kind of important.  Can you come to my place in like an half hour?

Ojoj nu händer det grejer, vad tror ni händer, uppskattar alla som komenterar. och får jag lite komenterar kommer det ut ett nytt redan idag, lördag ;)

och följ mig gärna på twitter @Felicia_i_am