onednovellstorys

- Babe vad är det? Frågar han och försöker dra mig intill sig.
- Rör mig inte skriker jag och knuffar undan honom.
- Hallå vad är det? Frågan han upprörd efter mig och tar tag i min arm och vänder mig emot honom.

- Du vet precis vad det är säger jag nu bara rätt högt men orden bryts av gråten som sitter i min hals.
- Jag förstår inte vad du pratar han säger han lugnt. Hur kan han stå där och ljuga mig i ansiktet.
- Du vet precis vad jag pratar om. Om du nu bara ville ha mig för att göra Eleanor svartsjuk kunde du bara sagt det, inte gå bakom ryggen på mig, jag har väl sett bilderna när ni går runt i Manchester och håller handen, när ni kysser varandra på fotbolls matchen. Kom inte och säg till mig att det inte är någonting skriker jag nu. Hans ansikte ändra uttryck och färg.
- Det är inte vad de ser ut att vara säger han och tittar på mig.
- Hur patetisk är inte du, att du ens kan säga det. Det är precis vad det ser ut som. Du har ingen aning om hur värdelös du har fått mig att känns precis.
- Alexandra, jag jag kan förklara säger han och tårar börja glänsa i ögonen på honom.
- Det finns inget att förklara, du kysste henne, du var med henne säkert på många sätt när du har sagt att du är kär i mig, att du vill ha mig. Men du är precis som alla andra och jag trodde du va annorlunda väser jag fram och dra min arm ur hans hand, han gör inget motstånd utan bara står och tittar på mig. Jag tar på mig skor och jacka, då säger han något.
- Alexandra gå inte, snälla säger han hest.
- Allt jag känner är att jag hatar dig just nu säger jag och försöker torka bort mina tårar.
- Alex börjar han.
- Nej, Louis hör aldrig av dig till mig igen någonsin säger jag går och och smäller dörren bakom mig sedan springer jag ner för trappan ut genom porten ut på Londons gator.

Tillslut stannar jag sätter mig på en bänk och gråter ännu mer det slutar inte, maten i min mage vänder och vrider på sig som den säger till mig att den inte vill vara kvar där, jag tittar mig runt omkring av de lilla jag kan se eftersom allt mitt smink har runnit, lite längre ner finns en gränd jag går ditt går in och ställer mig bakom en container och stoppar ner fingrarna i halsen. Nästan direkt åker maten upp, det ger mig en skön känsla eftersom det tar bort bilderna på Louis och Eleanor som är fast limmade på min hornhinna, men det känns också skabbigt att stå där att spy, att jag har sjunkit så lågt igen, Andy skulle definitivt inte få veta och detta var bara en en gångs grej, det skulle inte hända igen. Jag börjar traska hem, det en stund innan jag är framme. När jag kommer in hör jag Andy avsluta ett samtal.
- Nä hon kom precis jag hör av mig sen säger han och kommer ut i hallen tittar på mig som måste vara ett vrak och sedan kramar han mig, en lång kram som känns bra. Tack för att jag har Andy vem skulle jag annars ha nu.
- Du vet redan viskar jag.
- Ja han ringde för att se så att du hade kommit hem säger han. Vad hände säger han sedan. Vi sätter oss i soffan och jag berättar.
- Och sedan gick jag säger jag och avslutar allt, Andy tittar på mig med sin arm runt min axlar.
- Det låter inte som Louis alls, jag undrar vad det var, du kanske skulle låtit han förklarat.
- Nej verkligen inte, det hade ändå inte spelat någon roll säger jag och tittar på Andy lite argt.
- Nej det är sant, det kommer fixa sig jag lovar dig.
- Alla fortsätter säga att det kommer bli bättre, men när? Det ändras inte för mig, jag är värdelös eller hur?
- Det är du verkligen inte säger Andy och kramar mig igen. Du är det bästa vän jag har och jag skulle aldrig byta ut dig mot någon säger han och pussar mig på pannan. Sedan hjälper han mig att tvätta av allt smink och sedan sjunger han mig till sömns.